Till min fiktiva begravning

Som om den utspelar sig 2031.

Välkommen att läsa eller lyssna på när förkylda jag läser det.

(För att våga ta in att min tid är begränsat och då känna ännu tydligare hur jag vill leva tills dess. Ännu mer släppa taget om dödsrädsla och leva fri.)

Hur skulle ditt tal till dig själv bli?


Oj oj oj, vilken resa! Jag ler från öra till öra! En våg av rysningar passerar genom mig.


Jag älskar mitt liv och jag skulle lätt leva det igen! Bergen och dalarna, spänningen och melankolin. Som min familj alltid har sagt, det är spännande att leva och se hur det går.


Nyfiken har jag känt mig fram. Ibland omedvetet och ibland med en otroligt närvarande inre vägledning. Från barnsben har jag känt en dragning, en attraktion till den person som jag någonstans visste att jag skulle må bra av att vara. Till det liv som jag visste att jag skulle må bra av att leva.


Idag ser jag henne som mitt högre jag, mitt visa jag. Hon har väglett mig. Hon har varit min förebild, min mentor. Hon berättar för mig vad som känns sant för mig, vilka mina styrkor är och vad jag längtar efter. När det var riktigt jäkla nattsvart, räddade hon mitt liv.


När jag har glömt bort henne, har kroppen satt stop. När jag inte har rådfrågat henne, har livsglädjen sipprat genom mina fingrar. Som min själa-tvilling, kom hon alltid åter. Med glimten i ögat och barnasinnet intakt. Med henne är allting möjligt och vi har bara precis börjat!


När jag nu ser tillbaka på mitt liv, den tid jag fick i denna kropp på denna jord, ser jag hur viktigt det var att jag tog de chanser jag fick. Att jag fattade att tiden var begränsad, när det fortfarande fanns tid kvar. Jag är så tacksam för att jag lärde mig höra mitt eget hjärtas röst. Hur min intuition lät, hur ett ja och ett nej kändes i mig. Att jag fick lära känna mig själv.


Att jag tog steg när de kom till mig, vågade expandera. Litade på mitt sökande och hoppade, även fast jag var rädd. Att jag såg igenom rädslans metoder och valde ett liv där de inte styrde.


Att jag reste den livsresa som har känts som min.


Jag har fått känna att jag kan skapa kärlek i mitt hjärta och låta den sprida sig i hela min kropp, utan något eller någon annan. Jag har även fått känna det med något och någon annan.


Jag har njutit av min kropp! Och allt som den möjliggjorde för mig. Jag har tappat och återfunnit kontakten med den. Jag förstod dess begränsningar, hur jag hade den till låns och en dag skulle lämna den. Min lekkamrat i detta liv, som vi har njutit och lidit tillsammans. Alla sinnliga upplevelser, allt pirr, all sorg, all smärta. Glädjeskutt och orkeslöshet. Tack för dina subtila viskningar och dina öronbedövande skrik.


När livet kändes orubbligt hopplöst lovade jag mig själv att jag skulle pröva att släppa in allt som någonstans i mig kändes rätt. Som jag någonstans mådde genuint bra av. Släppa kontroll och dömande. Så klev min spiritualitet in i mitt liv och allt blev så mycket roligare!

Livet blev inte längre ständigt begränsat av kritiska tankar och intellekt, av mina och samhällets gamla sanningar. Det blev så tydligt, att vi alla bara leker livet så gott vi kan. Ingen vet egentligen vad vi håller på med. Sanningen utvecklas hela tiden och så även människan.

Tillit blev min ledstjärna. Tillit till mitt visa jag, mina kroppsliga upplevelser och det som min intuition fick mig att tro på.


Law of attraktion. Allt är energi. Jag är energi, som byter form emellanåt. Energi reagerar på olika sätt ihop med annan energi och jag kan påverka energi. Min och världens visdom finns tillgänglig, alltid. Allt hänger ihop, alla hänger vi ihop.


Och det spelar ingen roll om vi ifrågasätter detta, för det enda viktiga är att det kändes bra för mig. Jag är det som jag tror på att jag är, min hjärna tror på det som jag berättar för den. Därför har jag varit noga med vad jag berättar för den. Hur fantastisk jag är, hur fantastiska andra är, vilka fantastiska möjligheter det finns.


Så skapade jag ett fantastiskt liv, med fantastiska människor och fantastiska möjligheter. Alltid med början hos mig själv, min energi.

Jag har ändat riktning när det har behövts, jag har lämnat det som har behövt lämnas för att nåt som kändes mer sant skulle kunna skapas. Jag har satt syrgasen på mig själv, värderat mig själv högst, för att ha en chans att kunna hjälpa någon annan. Jag har mött rädslan för att bli dömd och bortvald, för att kunna välja mig själv. För att hitta mina jämlikar och den plats där jag kommer till min rätt.

Jag har lekt ihop med så många vackra själar, givit och fått det som har funnits att ge och få. Vågat behöva andra. Vuxit och ömsat skinn. Skalat av allt som inte har känts som min innersta essens. Lärt mig att ge mig själv det som jag behöver. Lärt mig att be om det som jag behöver. Att hålla mig själv.


Inspirerat andra att hålla sig själva. Till att känna styrkan som kommer av att ta ansvar för sitt eget liv. Av att lära känna- och följa sitt visa jag. Att känna lugn, i en tid då lugn var en lyxvara. En bortglömd guldgruva.


Jag har fått samskapa med andra, lagt vackra puzzel med mina och andras bitar. Ledda av intuitionen som föds ur att ha roligt på riktigt, där prestation och bråttom har paus. Känt mig som rätt person på rätt plats, bara genom att vara mig själv fullt ut.


Jag har fått uppleva miraklet, som det var att bli förälder. Att få vara med när ett liv uppenbarar sig och börjar vandra vid ens sida. Med sina egna sanningar, sin egen resa. Villkorslös kärlek och en påminnelse om all visdom som vi alla har med oss från början. Jag har blivit testad i den rollen, pressad till känslornas maxlägen. Lärt mig om egots vilja. Vikten av att tillåta alla känslor och att lyssna. Tålamod och ödmjukhet. Den enda jag kan och ska ändra på är mig själv. Hjärtans ärliga möten.


Det viktigaste som jag har lärt mig under detta liv är att jag ska lyssna på mitt visa jag, göra det som hon tipsar mig om och inte ta det andra på så stort allvar.

Att det bästa jag visste var genuin kontakt och fysisk beröring. När jag tillät mig själv att vara i valens lugn. Närvaro i skratt och gråt. Sång och dans. Att livet blir så roligt som en gör det.


Nu ska jag njuta av alla minnen. Njuta av kära som har lämnat detta liv före mig och av friheten som kommer av att vara en kroppslös energi.


Till de som kommer att sakna mig, jag önskar att du vågar tro på att du alltid är hållen, att det du vill kan bli sant och att jag bara är en tanke bort.


Skrivet av Hanna Wikström 2021



7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla