top of page

OM jag dör

Uppdaterat: 3 mars 2021

En förkylning med hosta placerade mig i stormens öga här om dagen. Min storm, våran storm. En ny uppdatering av den utmaning som samhällsläget innebär för mig och oss alla. Min kropp och själ fick gräva fram ytterligare verktyg för att rädslan inte skulle ta över.


Det slog mig då, när jag stannade upp och lyssnade på min kropps signaler, att det var min dödsrädsla som knackade på.

Det slog mig att mångas rädslor just nu kanske bero på dödsrädsla. Uppenbart kanske du tänker nu, men jag menar mer specifikt att många kanske skulle kunna befrias från sina rädslor om vi i samhället hade fler verktyg att hantera döden med.


Många av oss pratar sällan om döden, många har en vetenskaplig och känslomässigt kall attityd gällande döden alternativt är ”livrädda” för den. Vi har inte så tydliga gemensamma metoder för sorgbearbetning, när någon förlorar en anhörig blir många osäkra på hur de bör hjälpa till.


När min barndomsvän dog för några år sedan, blev jag tvungen att välja en bild av vad som händer med oss efter döden. För att kunna leva vidare och kunna vara den mamma som mitt då ofödda barn behövde att jag var. Den bilden har sedan dess utvecklats efter mina behov, utifrån för mig nya kunskaper och min personliga utveckling. När jag lärde mig att min hjärna tror på det som den tror att jag vill att den ska tro på.


I stormens öga bestämde jag mig för att visualisera min egen död, för mig själv. Utifrån att jag vet att hjärnan upplever det okända, det som jag förnekar och undviker, som läskigare än allt annat.


Jag upptäckte då att de verktyg som jag har lärt mig för att leva, även hjälper mig vid en visualiserad död. Att det som skrämmer mig med döden är det samma som skrämmer mig i livet. De tankar som jag låter flöda fritt, som inte är till min fördel. Som genererar känslor, som inte är till min fördel. Som generar fysiska reaktioner, som inte är till min fördel.


Att jag kan välja tankar och därmed hur jag upplever nuet. Jag kan uppmärksamma vilka tankar som kommer upp och prata med mig själv om hur jag bäst ska hantera tankarna, som vore jag min egen bästa vän. Att de övningar jag gör för att rensa kroppen på negativ energi och fylla på med positiv energi hjälpte även i mitt visualiserade möte med döden. Att min bild av vad som händer efter döden hjälpte. Att fokus på tacksamhet och kärlek hjälpte.

Jag vill förtydliga att jag inte känner mig färdig med detta liv på långa vägar! Men jag är inte längre lika rädd för döden. Jag blev i och med det inte heller lika rädd för livet.

Jag påminns om de uttjatade orden ”Kris betyder möjlighet”, trots att jag ofta har velat ge fingret åt den klyschan. Nya tider. Efter storm.




92 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page