I helgen avlägsnade jag min kalufs. Igen.
Jag hade länge irriterat mig på hår som trillade ner i ansiktet, kittlande i öronen, evig jakt på bra frisör och hårprodukter som inte tar kål på vår planet. För mycket tid under fön och framför spegel. Jag drömde mig tillbaka till min förra hårfria period, när jag gick hem på föräldraledighet. Att bara kliva upp ur sängen eller ur duschen och direkt vara redo för dagen. Jag visste att jag skulle välja den vägen snart igen, men först i helgen kunde jag släppa begränsande tankar och följa viljan fullt ut. Med hjälp av vänskaplig uppmuntran.
I vissa situationer står jag ut ur mängden, där har jag brutit en stark norm. Där kan jag mötas av frågetecken eller fördomar. I andra situationer har jag följt en norm, där har jag tagit steget som många före mig har tagit.
Det påminner mig om att vilka sammanhang och grupper vi än rör oss i, så har vi normer att förhålla oss till. Det påminner mig om den delikata utmaningen som ligger i att gå sin egen väg och samtidigt känna sig som en del av gruppen. För det är ju livsviktigt för oss, att tillhöra och få vara med.
Jag har tränat bort många normer som jag har upplevt som begränsande eller fel för mig och jag har känt lättnaden efteråt. Normerna har sällan varit så viktiga som jag innan har trott. Ändå så är det fortfarande lite läskigt. Vi är så tränade av samhället att analysera och undvika risker, att det är lätt att fastna i det. Det gör att det ofta är svårt att höra sig själv. Vad som driver oss framåt av ren glädje, med lätthet.
Men är det inte onödigt och självupptaget att bry sig om hår eller inte hår, kanske du tänker? Om det känns som en sanning för dig, så kanske det stämmer. För dig.
Det är just det som är grejen. Att veta vad som är nödvändigt för just mitt välmående och för just ditt. För mig handlar detta om min träning på att följa min intuition. Varje litet eller stort steg jag tar, som är grundat på vad jag genuint längtar efter.
För det händer någonting då. Min upplevelse av vem jag är blir starkare, min självkärlek blir starkare. Jag känner en expansion som ger mig ett leende på mina läppar och i mitt hjärta. Och när det sker, öppnar sig helt nya möjligheter. Livet leker.
Och är det någonting som jag vet, så är det att jag vill leka!
Vägen av sammanbitet kämpande i hopp om ett bättre i morgon eller ett bättre nästa år, har jag testat klart. Mitt barn börjar skolan nu och jag önskar honom en stark inre kompass, för att kunna skapa sig en kul vardag. Och ni vet ju, att barn gör inte som vi säger.. de gör som vi gör.
Så att hår eller inte hår, bruten norm eller inte? Jag testar mig fram, som vi alla gör. Finns inget annat sätt, tror jag. Än att lära sig lyssna på sig själv och pröva sig fram. Lära sig känna skillnad på vad som känns invant och vad som känns rätt.
Behöver du stöd i att höra dig själv, så finns jag inom kort tillgänglig. Om några månader är jag utbildad livscoach och har ännu fler verktyg för hur en hittar sina egna lösningar. Känner du minsta känsla av dragning till detta, minsta uns av längtan som vaknar i dig, så hör av dig.
Jag längtar efter att mötas!
Kram från Skalleper!
Comments